Jag vet inte vad jag ska göra längre. Jag klarar inte det här mer.

Jag vill skrika allt vad jag har och springa härifrån, men jag kan inte. Det går inte.

Jag älskar dig så jävla mycket, men du sviker mig gång på gång.

Vissa saker ska man inte veta, men när det redan är försent då?

Vad fan gör man då?

Jag skakar. Jag vill gråta, men det kommer inga tårar.

Jag vill sparkas och slåss, men mina muskler bara viker sig.

Du är ett svin.

Mitt svin.

Fyfan vad jag hatar det här.

Kan inte du bara älska mig?

Bry dig om mig, litegran iallafall?
Det är allt jag vill.

Du ska vilja ha mig, inte andra.

När ska du förstå det?

Jag kan inte prata med dig om det, för då är det jag som gjort fel.

Vad du än gör, så lyckas du alltid lägga skulden på mig.

Det finns ingen jag kan prata med, berätta hur jag känner.

Ingen som kan ge mig goda råd och säga att allt kommer bli bra.

Snälla bara ta mig härifrån. Långt bort där ingen känner mig, långt bort där jag inte behöver känna. Nånstans bekymmerslöst.

Där allt är bra och jag är lycklig.

För snart kommer allt gå åt helvete.

Det finns inte nånting om hjälper, ingenting som lindrar smärtorna bara lite.

Jag vill slippa tänka och fundera. Försöka hitta på lösningar och genvägar till allt, som ändå inte funkar tillslut.

I allt du gör försöker jag hitta små spår av allt jag redan vet, så att jag ska kunna konfrontera dig utan att avslöja mig själv. Men det blir bara värre. Även fast jag har massor jag kan säga till dig, så vågar jag inte. Orden vägrar komma ut. Jag kan allting utantill numera, meningarna som är menade för dig går bara runt, runt i mitt huvud.

Det kommer vara du som släpper taget snart.

Och jag kommer falla utan att någon fångar mig.

Vad ska jag ta mig till?

Nu när jag vet hur det är?

Jag är inte din värld längre, men du är min.

Jag förstår inte att du kunde göra såhär mot mig.

Du har sårat mig något så otroligt mycket.

Men trots allt så blir det mitt fel ändå.

Vad är det jag har gjort för att du skulle göra såhär?

Du ser det inte som nåt särskilt hemskt. Men det gör jag.

Du är mitt allt, och nu är allt borta.

Trodde att det här var annorlunda, jag trodde att det här var påriktigt.

Men jag hade tydligen fel, eller?

Det värsta av allt är att det är jag som kommer krypandes till dig ändå, efter allt.

Jag hatar mig själv för det.

Men jag vet inte vad jag ska göra annars. Jag klarar mig inte utan dig.

Varför blev det såhär?

Jag vill kunna vrida tillbaka klockan några månader, och ha det som det var innan.

Underbart, passionerat, ömsesidigt, som i en dröm.

Du är allt jag vill ha.

Jävla helvete.

Jag saknar dig. Jag saknar det som var.

Jag saknar oss. Ge mig dig tillbaka.

Ge mig det som var.

Det ska vara oss.

Jag kommer aldrig kunna sluta gråta.

Kom hit, håll om mig, säg att allt bara är en dröm.

Snälla?

Jag vet inte vad som händer med mig.

Allt känns så jävla hopplöst.

Jag älskar dig, så in i helvetes jävla jättemycket, men är det fortfarande ömsesidigt?

Innan så var jag din värld. Ditt allt.

Nu vet jag inte längre. Du visar det inte på samma sätt.

Var har dina kyssar, kramar, ömhet, & kärlek tagit vägen?

Sex? Jag vet knappt hur det känns längre.

Jag vet ingenting.

Har du tröttnat? Är jag för liten trots allt?

Det kanske bara är inbillning alltihop.

Men det är illa nog. Det känns förjävligt i vilket fall som helst.

Jag gråter konstant. Nästan varje kväll, när du har somnat.

Fast egentligen så finns det inte ett skit att gråta över.

Eller det gör det kanske?

Jag vet inte.

Allt jag vill veta är om du älskar mig. Ovillkorligt, passionerat.

För jag älskar dig.

jag lever.
jag har ett mål, förväntningar.
allt är inte inbakat i en enda grå massa längre. det börjar klarna, sakta men säkert.
även fast jag är halvvägs ner till botten, så mår jag bra ändå.
tankarna finns där, oron, rädslan, ängsligheten. ilskan.
och kommer antagligen vara kvar ett bra tag till. men det känns som om att det vänder nu. det kanske är vårkänslorna? att skolan snart är över, föralltid? eller att det faktiskt är bara bra.
det finns faktiskt människor som älskar mig, som bryr sig om mig, och som jag älskar.
påriktigt.
det märks.
och jag säger som du, kärlek till er! KÄRLEK
tack för att ni finns.

och nu är allting som var, bortblåst igen.
du är lika underbar som alltid.
och det känns verkligen, att jag älskar dig på riktigt.
jag vet inte hur jag ska tänka, kanske jag inte borde tänka alls?
jag vill lita på dig, tro på vad du säger. men vad har jag för val egentligen?
det är så uppenbart, när du ljuger mig rakt upp i ansiktet. fast ändå inte.
någonstans bakom allt så ser man en liten pojke. en liten liten pojke, naken inför världen. rädd. vilsen. din blick flackar, och pojken skymtar förbi.
i allt du gör är han med. som en påminnelse om att allt faktiskt inte är okej.
du mår inte bra. och det märks.
men det finns ingenting att göra, när du låser in honom inuti dig.
släpp ut honom, släpp ut dig. du måste låta världen se dig rakt in i hjärtat.
det finns ingen som förstår riktigt vad som händer.
knappt jag heller. även fast du försöker prata så räcker det inte. inte om du inte låter dig själv slappna av. hänge dig åt dina känslor. släpp dom lösa. låt dom härja, så blir det bättre sen. jag lovar.
det är inte fel. du är inte fel.
jag älskar dig.

hur hamnade jag här? igen?
gråtandes. ensam. över dig.
jag som skulle vara så försiktig. ta hand om mig själv, inte om någon annan.
men jag lyckades alltså, återigen, att dra det korta strået.
jag förstår inte. jag vill nog inte förstå.
fast, inte ens du har ju förstått. att det faktiskt är dödsdömt.
redan innan det började.
men jag tror inte att jag har gett upp. inte riktigt än.
jag behöver mer.
innan vi skiljs åt.
föralltid.

hur fan kan du göra såhär mot mig? Du förstår inte hur det känns, att det sårar.
men det gör det. jag älskar förhelvete dig. men jag har väl bara varit dumdristig nog som alltid och trott att det är ömsesidigt. men det känns äkta. till och med för att vara du känns det äkta. allt du säger, allt du gör. är det bara ett spel?
jag vet inte längre. jag är väl lättlurad antagligen. jag borde väl lyssnat på de gamla o visa från början. jag vet att jag inte borde försöka mer. att jag bara borde ge upp, lägga mig platt, sträcka upp händerna i luften och gå. men jag kan inte.
det går inte. det gör ont när bara tanken flyger förbi. men jag är rädd.
rädd för att bli sårad. jag vet inte vad jag gör då.
och jag vet inte vad jag gör om jag inte blir det heller, för jag kan inte leva såhär.
du är för fan mitt allt.
fyfan för dig.
fyfan.
jag älskar dig.